Det har varit, och är, en intensiv period just nu så jag finner ingen tid att hitta ord att använda här. Men det var inte meningen att lämna min blogg med två halvdeppiga inlägg på raken. För jag är ju inte sån, halvdeppig. Jag är ju jämt glad och det brukar kännas viktigt att jag står på mig i det. Att jag är en glad skit.
Verkligheten är som den är. Helt fantastisk bortsett från den där handen som ibland skrämmer mig så illa att hjärtat går sönder. Ibland tar det knäcken på mig, men oftast inte. För jag får det att fungera ändå. Jag hittar den där balansen, vet att jag måste ta pauser i målandet lite oftare nu men lägger (oftast) ingen större värdering i det. När jag accepterar att det är som det är, då finns det heller inget som hindrar mig från att vara den där glada Anna som jag vill vara.
Det är vid de tillfällen då jag varken kan eller vill acceptera, som det gör som mest ont i själen. Men så är det väl skönt att det får göra det emellanåt också.
Nu ska jag köra igång den här dagen med att måla fram en passande miljö till min hjort. Det är 6 veckor kvar till nästa utställning.
