Kära konstnär, står det. Bara den inledningen liksom. Det passar bra. Känns fint.
”Jag har äran att meddela till dig att dina konstverk har blivit antagna till konstutställningen ”European Artists at New York” som kommer äga rum från den 17 juli till den 31 juli 2014 på Gallery 69 i New York.”
Det hela började, från allra första början, med en helt annan utställning i Sverige. Där galleristen blev så förtjust i mina tavlor att han fotade och skickade bilder till staterna, för att sedan meddela mig att jag ”indirekt” hade ansökt om att få ställa ut på Gallery 69. ”Han kommer älska dina tavlor”, sa han.
Och så blev jag antagen och den där sponsor-sökar-karusellen drog igång. Jag tackade ju ja utan sponsorer med tanken att det skulle lösa sig. För vem i hela världen tackar nej?
Och så damp den här motiveringen ner:
”Anna Engebrethsen är det samtida uttrycket av det svenska kulturarvet, av kärlek för naturen och förundran över djurens majestät. Det handlar om den svåra processen att ta tillvara på det som är ens tradition, av ens lands färger, de kalla bruna färgerna från det svenska landskapet och att förvandla dem i en sagoliknande miljö där vikingaberättelser, som snickrade i träd, berättar om örnen och sparven, om haren och hjorten. Den moderna tekniken i olja gör att hennes tavlor känns samtida, grafiska digitala modeller om en vikingasaga.”
Värt att rama in, tycker jag.
