Vi halkade runt i snöyran och jag sa att jag är rädd. Rädd för att komma igång. Rädd för att inse att jag kanske har glömt alltihop.
Och så är det så in i bombens motigt. Att göra det jag älskar.
Jag har färdiga målningar i rader. Inuti.
De väntar på mig. Jag väntar.
Men så är jag rädd.
Vi halkar runt i snöyran och medan stövlarna försvinner under kristaller mumlar jag att jag är rädd för att misslyckas. Rädd att jag inte ska få liv i mina djur. Att det privilegium att ha ansvaret för dem, som jag är så lycklig över, samtidigt skrämmer mig.
Vi halkar runt i snöyran och medan stövlarna försvinner under kristaller mumlar jag att jag är rädd för att misslyckas. Rädd att jag inte ska få liv i mina djur. Att det privilegium att ha ansvaret för dem, som jag är så lycklig över, samtidigt skrämmer mig.
Och så förvandlas minuterna till timmar, förmiddagarna till kvällar och dagar till veckor.
Och de väntar.
Och jag väntar.
På den där öde marken står vi stilla.
Och väntar.
Det är med darriga händer jag till slut blandar mina oljefärger.
Jag är rädd för att göra det jag älskar.
För att jag älskar det jag gör.
Och du sa. Jag kan förstå det.
Och jag tänker att det är så märkligt. Att den där barriären ska bestigas varje gång vi varit ifrån varandra ett litet tag. Men så tänker jag att det antagligen finns någon mening i det, ändå.
Att kanske är rädslan viktig, på något sätt.
Att kanske är rädslan viktig, på något sätt.
Jag blandar mina oljefärger och så inser jag att det inte alls handlar om det.
Framför min vita duk går det plötsligt upp för mig.
Det handlar inte alls om att kanske glömma eller om någonting alls som jag sagt.
Framför min vita duk går det plötsligt upp för mig.
Det handlar inte alls om att kanske glömma eller om någonting alls som jag sagt.
Bara detta berg av mörker.
När jag blandar rätt nyans med palettkniven så går hjärtat hål på mig.
När jag blandar rätt nyans med palettkniven så går hjärtat hål på mig.
I kroppen bultar den kalla insikten att mina händer inte är mina att bestämma över.
I kroppen bultar insikten att jag inte är fri att göra det jag älskar.
Och jag förstår att jag med all min kraft kämpar för att förklara rädslan som någonting jag kan hantera. Något jag kan kontrollera eller ta makten över.
När jag gör vad jag älskar sätter jag mig i knät på det jag fruktar mest.
När jag gör vad jag älskar så inser jag att varenda dröm jag har går hand i hand med min mörkaste mardröm.
Och hjärtat går tusen i bitar.
Och jag förstår att jag med all min kraft kämpar för att förklara rädslan som någonting jag kan hantera. Något jag kan kontrollera eller ta makten över.
När jag gör vad jag älskar sätter jag mig i knät på det jag fruktar mest.
När jag gör vad jag älskar så inser jag att varenda dröm jag har går hand i hand med min mörkaste mardröm.
Och hjärtat går tusen i bitar.
