Under den tunga, väderbitna och frusna kroppen pressades ett brustet hjärta hårt mot marken. Du försökte räkna oddsen. Vinterns sista spår rullade långsamt ner från kalla fjädrar och slog hål på den ömma pälsen. Bröstkorgen skälvde vid varje rörelse och du sökte en ingång till ett hjärta du ville minnas att du någon gång, en gång, någonsin eller ingen gång alls, trodde dig ha anat bakom spräcklig färg och präktiga vingar. Vad var oddsen.
”Säg att du älskar mig”. En aning lika subtil som det bultande maskineriet. En viskning som drogs med vinden, en vädjan som naturens darrande andetag slaktade till tystnad. En aning.
Ändå ett skrik.
”Säg att du älskar mig”.
