Och så var jag tillbaka i ateljén igen efter några veckors frånvaro. Det har verkligen kliat i fingrarna och frånvaron har varit en pärs att stå ut med. Jag är så glad för att vänsterarmen åtminstone sitter kvar, det kunde trots allt ha varit värre även om jag blev skrämd av tanken att inte få måla som jag vill (eller ens måla alls).
Bilderna i huvudet har staplats på hög och jag har varit så taggad till att lära högerhanden måla eftersom det har varit enda lösningen. Stackars högerhanden blev dock överarbetad efter att plötsligt ha fått axla allt ansvar efter 25 år som ett bihang till vänsterhanden. Så debuten blev framskjuten en vecka till.
Tills idag, när jag äntligen satt i min ateljé igen. Taggad, inte så rädd som jag trodde att jag skulle vara, lite nervös men framförallt – tillfreds. Det är i en ateljé som jag hör hemma. Det känns som att luften blir annorlunda, jag blir alldeles lugn inombords därför att jag vet att jag sitter med de verktyg jag behöver för att få ordning på alla bilder, färger och känslor inuti. Det är i en ateljé som jag kan skapa ordentligt och det är genom skapandet som livet ses från rätt vinkel. Det är meningen att jag ska måla, det känns i varenda nerv.
Och högerhanden visade från första skiss att den behärskar pennan lika bra som min vänsterhand. Idag visade den att den också behärskar penseln. Det går sakta, sakta, men resultatet blir detsamma.
2 timmar orkade vi hålla på. Nu är båda mina händer helt slut men själen jublar.
Jag är glad, tacksam, stolt, lättad, imponerad. Imorn ska vi måla en stund till, jag och min högerhand. Jag håller fortfarande andan men nu vet jag att det här kommer ordna sig. Fan vad bra!
