Jag funderade länge på vad de skulle kallas, mina harar. De var jagade. Aldrig fångade, så fria i det faktum att de aldrig skulle vara fria. Handlade det om tillgång och efterfrågan? Nej, de var aldrig en tillgång trots att rovfåglarna spanade efter dem högt uppe i skyn.
För varje hare var stark. Trots den överhängande och ständigt påtagliga faran så var de alltid lekfulla. De slogs inte ner och de njöt av sin mark och sina ängar. Stolta. De valde att inte gömma sig. De valde att acceptera sin lott och göra det bästa av vad som fanns till hands. Benen blev starka och hörseln skarp. Ständigt jagade men aldrig ett byte.
De valde att aldrig låta faran vara någonting annat än en skugga på himlen. Förföljda för evigt men lyckliga för den mark deras tassar slog emot.
