Jag älskar verkligen att arbeta med olja. Färgerna lever på ett sätt som gör att det krävs så mycket utav mig själv. Jag behöver vara lyhörd, envis (som fan) och tålmodig. Och jag gillar det. Mitt mål är att hela tiden lära mig. Jag analyserar, försöker förstå, tolkar. Och jag vet att jag antagligen låter heltokig när jag säger att jag på ett sätt faktiskt skulle kunna beskriva oljefärgerna med personlighet. Enskilda beter de sig på ett sätt, men tillsammans med varandra agerar de helt olika. Det är roligt, för är jag tillräckligt fokuserad kan jag tyda dem och möta dem för att vi ska sluta där jag vill. För det är alltid dit vi ska nå.
Men ibland är det helt omöjligt att förstå. För varför, varför, bestämmer sig den vita färgen att skifta färg i torkningsprocessen? Varför är den, när den är helt torr, gul på vissa ytor och klarvit på andra? När det är exakt samma färg? Det gör ju att jag faktiskt måste göra om alltihop. Och som jag nämnde tidigare idag om mina beräkningar så är detta just en sådan sak som inte fanns med i mina beräkningar.
Vi ska sluta där jag vill. Det är alltid dit vi ska nå. Alltid. Så egentligen skulle jag ju vilja säga att det är lika bra att inte skifta färg sådär, men nu har jag ju redan erkänt att det finns en tjusning i det föränderliga beteendet. Och ja, det gör det. Oftast. Nästan alltid. Men just nu var det onödigt gjort av den vita färgen.
