Jag minns hur jag satt i baksätet på väg hem. Jag hängde mig över framsätet, sa ”Det här är det bästa jag har gjort”.
Det pirrade i magen och jag var överväldigad av uppmärksamheten och kritiken, jag sa ”Jag måste göra det igen. Det här var det bästa jag gjort”.
Och jag vill göra det igen. Och igen. Det kliar i fingrarna, alla målningar som ryms inuti måste ut. Nu.
Praying for redemption.