På Gotland var det min räddning.
När jag försökte överleva i det 12-gradiga lilla torpet, besviken över förväntningar som inte infriades och ledsen för att allt var kaotiskt, fanns behållningen där.
När jag blev förvirrad av mörkret och sjuk av att mitt enda stöd stängde dörren och fyllde tillvaron med droger, fanns räddningen där.
När hösten blev för tung och lång och ingenting kunde inspirera, hittade jag tillbaka till mig själv, om än för en kort stund, just där.
När alla hade gått hem och skolan stod tom så fanns den där och jag kunde spela och leva och andas. En ostämd flygel som fick vara ostämd bäst den ville.
Med rätt till större plats, men som får nöja sig med lite:
Hade det aldrig blivit Gotland hade jag aldrig träffat tokiga, underbara människor, lärt mig hur jag inte ska leva eller kommit till den insikt som tog mig hem och lärde mig ett nytt formspråk.
Tillvaron kan bli svår om man tillåter den att bli det.