För ett år sedan gick jag med mina tavlor under armen mot den största utställningen i mitt liv. Med darriga och nervösa steg stapplade jag fram och tänkte att jag aldrig hade gått här förr, såhär. Genom Jardin des Tuileries hade jag strosat som turist och som inflyttad Parisare, men aldrig som konstnär med mina verk under armen.
I skuggan av Louvren satt jag en timme innan avtalad tid och fick svindel. Tanken att mina tavlor i slutet utav kvällen skulle hänga på insidan av världens största museum var lika obegriplig då som nu. För ett år senare kan jag fortfarande inte förstå vad som startade flera månader tidigare i samma stad och som sedan slutade i en utställning.
Under våren, efter examen och med bara färg i mitt sinne, i en liten hörnlägenhet på tredje våningen i nordvästra Paris. Med alla de där djuren som antagit fantasins form och sedan det där mailet som plötsligt vände upp och ner på allt. Startskottet.
