Hemma igen och tillbaka. Lite mer hel och där jag vill vara. Häromdagen målade jag i över tio timmar. Pigg, glad och lycklig. Tillbaka. I den frånvaro från ateljén som oftast hänger samman med utställningar och resor så lyckades jag glömma vad skapandet gör för mig. Hur viktigt det är. Varför jag målar. I myllret på New Yorks gator tänkte jag mest på utställningar. Att ställa ut. Det är en sån himla fin sak att kunna göra och jag är jämt överväldigad av de möjligheter jag får.
Men det är ju inte därför. Och det hade jag glömt av och så kopplade jag inte krampen i bröstet med frånvaron av skapandet.
Jag målar ju för att min kropp och själ av någon anledning sorterar konsten som syre. För att jag blir sjuk om jag inte målar. För att det bara är så.
Så nu. Nu ska varje ledig sekund läggas där. I konsten.
