Ibland kan inspirationen ligga gömd i några ord.
Jag dunkar frustrerat huvudet i bordet. Allt jag gör är skit. Alla tankar har redan blottats, alla färger har redan blivit komponerade och sammanförda. Allt är redan gjort. Och jag måste göra bättre. Gå framåt, skapa nytt. Leva upp till mina allt hårdare krav. Jag vill göra annorlunda, något nytt, något annat. Lämna det jag kan och utforska en annan värld men jag hittar inte dit.
Jag vill skapa något annat än mitt men jag är fast i mig själv. Och jag har ingen aning, ser inga spår, hittar inga mönster. Frustrationen vecklar ut sig som rosor under huden och jag hittar ingenting. Ju mer jag letar ju blankare blir bladen.
Tills hon plötsligt står där med blommor i sitt hår och gör som hon alltid gör. I hennes lockar, i hennes blotta uppenbarelse, i människorna hon fört oss samman med. Hon gör alltid sådär. Ger mig färgerna och känslan och motivationen.
Hon la hela kollektionen framför mig. Bara sådär.
