Vilken höst det varit, på alla möjliga och omöjliga sätt. Explosionen som slog ner i bröstet. Tankarna som urholkade. Långsamma november var ett juli och vi strösslar saffran över dagarna som är kvar. Utställningen i London närmar sig och tavlorna är på plats. Nytryckta visitkort låg varma i brevlådan häromdagen men när jag ska boka flyg så står det bara still.
Rosen. Den tunga, starka som doftade äkta och storebrors student och som bär hela hösten i sina blad. Den som svajade ståtligt när allt annat föll till marken och som jag redan nu vet knyter ihop allting. Lucia, sa hon, när lädret sög upp regnet från marken. Den heter Lucia och så gick hon vidare medan jag stod kvar tillsammans med hösten och all min sanning. Jag vet så mycket utan att ha några svar, och så har det alltid varit med dig. Jag bara vet.
Och hela det här äventyret är vår Lucia. Ett ljus som aldrig legat framför men som nu tar sig in i våra hjärtan.