När jag sluter ögonen är jag tillbaka på sjön. Den sista glöden på elden knastrar lugnt och sjön ligger stilla. Det är alltid stilla i skymning. En bit ifrån ligger pappa. Ljudet av dragkedjan från en sovsäck eller ett tält bryter kvällens tystnad. Det är svalt mot kinderna. Spåren av solen syns på andra sidan sjön som en lila hinna över tallarna. En mygga piper ovanför ögonlocken.
Jag vet att jag inte är där men jag ligger kvar och lyssnar, blundar, känner. Min ö är här nu. Här också. Och jag vet inte om jag är fem år gammal eller tjugosju för plötsligt har jag allt här.
Jag drömde om det här, flämtar jag när jag inser att magin från allt jag upplevt är komprimerat och lagrat i det som ska bli mitt hem nu. Och det är så verkligt och det är på riktigt.
Runes alla katter som var bara mina under sommarens dagar, den lilla gröna plastburken med blöta maskar, fiskespöna mot trädbarken, kapsylsamlingen, solen mot altanens vassa stenar, gärdesgården, läsken som stals i smyg när vi firade ner kräftburen till jordkällaren, doften av trä och jord och sol mot huden och stigen ner mot sjön. Alla nätter och dagar på vår ö. Barndomens magiska platser. I minnen, i växter. I mig själv och utanpå. Jag är ett litet barn.
Allt är så verkligt och på riktigt här, mellan timmerväggarna, innanför de sömniga staketen och bland grönskan.
För när jag slår upp ögonen är jag fortfarande på sjön. Nerbäddad i min säng med en kamin som knastrar tyst. Med honom tätt intill och katterna på magen. Nära, nära ligger barndomens alla magiska stunder. Allt jag har drömt om.