Så det är oktober när det är maj.
I tidiga maj kändes det som att vintern aldrig skulle gå förbi. Grenarna hade fastnat i det grå och de där sköra men starka skotten lyckades aldrig förmedla någon vår när de krampaktigt sträckte ut sig mot solen. Det kändes ändå grått. Ändå kallt. Och för allra första gången kände jag att jag verkligen behövde våren. För första gången stod jag ju redo att samarbeta, vi skulle ju leva ihop. Jag var ett eget skott som sträckte armarna mot värmen och bad om lite kärlek.
Så när jag mötte de allra första tecknen så trodde jag inte på dem. Våren var en illusion. Jag vet inte varför jag tänker att dagen är statisk och en sanning när jag vet att allt ändå rör sig och att det är den stora tjusningen. Men så var det.
Så när maj är oktober så är det än mer så. Sommaren med dess värme är endast en illusion, så i regnet klipper jag syrenen, skakar av regnvattnet och placerar grenarna i vasen. Jag bjuder in sommaren för någonstans måste den ju vara. Och doften gör mig berusad. Denna älskade syren. Denna älskade försommar.