Det är ofta så, har jag märkt. Orden tar slut, försvinner i de stillsamma andetagen. Timmerväggarna värms upp när solen rör sig runt, runt, runt. Vindarna hittar instrument i träden och spelar, om och om och om igen. Och jag vill vara en tyst del av allt det där. Av en värld i en liten oas, några tysta andetag bara som inte hörs i sången. Små steg över gräset, varsamma händer över björken.
Den lilla människan. Vara, men inte mer än så.