Jag kan liksom ägna hela kvällarna åt att sitta framför elden, lyssna på knastret och följa flammorna som kastar sig och vrider sig mellan de murade väggarna. Peta runt lite bland veden och värma fingrarna mot det varma kaklet. Det räcker så.
Jag hann konstatera det, vila i det under hela kvällen. Ändå förändrades scenen och brasans värme ersattes hastigt och hänsynslöst med vassa strålkastare, kala väggar, oro och plågsamma, oändliga timmar. Tillvaron kan kastas om, när en så minst anar det. Hur högt, stort och kraftfullt en än värdesätter vardagen.