Våren är här. Den är för tidig men likväl vacker i sin bruna, avskalade februaridräkt. I trädgårdsboden ligger luften i dvala, det är dimmigt, dammigt och tyst och när jag lyfter på verktygen virvlar sommarens damm upp i förvirring. Jag letar fram sågen och skottkärran, hämtar handskarna och mina stövlar och ser spåren av en höst som slumrade till. Solen står lågt på himlen, fåglarna kvittrar och trädgården reser sig ur sin sömn. Ja, alldeles för tidigt men jag har längtat och gör mig fri från klimatångestens tyngd. Tiden försvinner sedan genom varje krafttag, timmarna går och den enda tanken som når mig när jag arbetar är hur mycket jag älskar att göra det här.
Senare gör jag upp en eld på ängen, där gräset fortfarande ligger i skugga och de frusna grenarna som överlevde hösten ligger stela över den kalla askan. Elden fräser och spottar ur sig vinterns sista spår innan den griper tag i högen av bråte som jag samlat under dagen och förvandlar den till kol i ett hungrigt knastrande och knakande. Under tiden häller jag upp mitt te och med eldens värme intill sitter jag med min leriga lilla följeslagare i knät och njuter av den första vårvinterdagen i mitten på ett solvarmt februari.
Solen omfamnas snart av skogens utsträckta armar, det börjar skymma och jag vill aldrig att den ska ta slut, dagen.