Våren sipprar in genom timmerväggar och rostig plåt. Vi blåser ut hela innanmätet på vårt hus, packar varsamt ner i lådor, sorterar och staplar som en vinnande match i Tetris. Som ett olösligt, matematiskt problem vi ändå ämnar reda ut. Allt är utdragna kontraster, svart och vitt i sina yttersta gränsländer. Kanske är det så det alltid är. Musklerna spänner sig, jag lever, andas ut, sjunker ner, kastar huvudet bakåt och rycks upp. Jag ser min hund som sorglöst drar en djup suck och slumrar in och jag omfamnas av lugnet och landar där en stund, i det obekymrade, lättsinniga, optimistiska. Jag tar vid där hösten slutade.