Dagarna går så fort. Ibland kör tiden tre dagar under ett tidsspann av några ynka timmar. Vi har så många trådar som löper genom vårt kök, upp runt trädgrenen i taket, i våra samtal innan vi slocknar för kvällen och i varje beslut som tas under dagen, men som slarvar löst omkring bland tankar, att-göra-listor, förhoppningar och hängivna försök att nå, åstadkomma och uppleva alla de där drömmarna.
Det är fyra veckor kvar, räknar jag. Och tänker att alla de där målningarna som står och stampar i min näthinna kommer leva jävel med mig under hela april om de inte får åka med till nästa utställning.
Det ska bli roligt att se hur du får ihop det den här gången, säger en plötsligt distanserad Anna som tar plats på läktaren. Jag? Vi är två om det här! svarar jag övergivet medan jag ser henne luta sig tillbaka på en blå, kantstött sittdyna och lämna ifrån sig allt åt mig. Eller ja, åt det som är kvar när jag själv kastar in handduken. När jag kikar upp på en grå läktare har hon armarna i knät med huvudet vilande i händerna. Hon följer mig med blicken, som om hon ändå inte menar vad hon gör. Hon ler hela jävla tiden.
Då flinar jag med. Hon är ju jag. Och så snubblar jag och faller till marken på fuktigt gräs. Det är snart vår men luktar sommar. Bakom mig på marken ligger en helt ny målning. En stor, ståtlig en, helt färdig precis så som ugglan framstod den där tidiga morgonen. Läktaren är tom igen och jag reser mig upp med tavlan under armen. Tittar efter en Anna som redan hunnit iväg.
I bröstet brinner det på nytt och jag skyndar mig hem för att göra verklighet av den nya tavla som, inför en nästintill tom läktare, uppenbarat sig för mig.
Det är i en karusell utav känslor som dom framträder, tänker jag när jag ställer upp den vita duken på mitt staffli. Och som att allt är förutbestämt, utav mig själv, utan att jag själv vet om det.
