Jag är bara så trött, sa jag. Det är allt. Och du kisade med dina blå och nickade fundersamt. Såg in och igenom och runt omkring och log och höll om. Du sa inget mer och jag funderade på vad som behövdes när sömn inte var svaret. Jag hade glömt.
Och jag hade längtat så jag fick kramp i bröstet. Utan att förstå. Så när jag höll palettkniven i handen och oljefärgerna spred sina aromer i rummet och bröstet löstes upp och all energi som bara låg på golvet till ingen nytta strömmade in i kroppen så kände jag mig bara så himla dum.
Det är ju därför jag målar. För allt viktigt det gör med mig.
