Det rymmer inte i några bilder. Hennes spinnande när hon ligger i knät och kramar sina tassar hårt mot huden. Eller när jag drar ut mina hörlurar ur strupen på henne. De varma, mönstrade gardinerna som fann sig tillrätta i köket och julstämningen som steg in veckor för tidigt. Rosorna på väggen som skulle sparas bara för att det var något alldeles särskilt med dem. Eller ångan från teet som luktar kanel och hans röst som letar sig in och stannar kvar. Och de försiktiga drömmarna. De som vi ibland vågar röra vid i andetagen och de hoppfulla, korta ögonkasten. Alla de färger och känslor som inte rymmer i någon bild men som ändå sparas i vårt finaste fotoalbum.