Tänk att vi lever. Just här och alldeles just precis nu. I all denna komplexitet. Tänk att vi är egna individer som råder över vår egen dag. Att vi har en alldeles egen dag, just idag.
Jag läste för ett tag sedan att man kan se allt detta som att man alltid är ensam. Att du alltid står allena i din egen subjektiva upplevelse just på grund av att det är din egen upplevelse, uppfattad på bara ditt unika vis. Ingen kan dela den med dig och ingen kan någonsin förstå vad du själv just förstått.
Då kan man givetvis fråga sig om det är vad som utmärker ensamhet, och kanske också (förhoppningsvis) konstatera att det är ett ytterst mörkt och kvävande perspektiv att granska sitt varande genom.
Roligare då att förundras över sin egen existens, vare sig en annan kan tänka och känna precis likadant. Vad tråkigt det vore, för övrigt, om alla kände samma sak.
