Tillbaka i Montmartre. Det finns ingenting som är så vackert som.. allt det här. Jag har sagt det många gånger förr, det finns en själ i Paris. Och det känns. Det brinner inuti.
Hur kan det bli så? Hur kan jag se känslan i skapandet av den här obegripliga staden? Jag ryser från topp till tå, överväldigad. Allt som är universellt vackert runt om i världen är storslaget här, allt som är nedgånget och slitet på andra ställen är så enastående charmigt och innerligt här. Som om varje repa och förvittring bär på en historia som den längtar efter att få berätta.
