Jag tänker att han är ett levande konstverk när jag står där en bit från scenen och bara lyssnar. Jag tänker att det är magi han skapar och så förundras jag över hur han har tämjt alla färger. Det spricker i bröstet på mig och jag omfamnar känslan av överväldigande kärlek.
Och så tänker jag på dina texter, Sandra. Jag tänker på mornarna i Texas och på amerikanska blåbär och hur Henry grävde ner sig i en grop för att svalka sig i hettan. Jag känner mina vänners varma och kärleksfulla kramar och jag tänker på hur dom får det att brinna i hjärtat på mig. Jag tänker på kyssarna i nacken och respekten han visar när han söker min blick för att få svar på alla sina frågor.
Allt som är viktigt för mig spelas upp i hans sång. Allt det som i slutändan är det enda som betyder någonting.
Och jag tänker att jag måste gjort något riktigt fint, i detta liv eller något liv långt före dess, eftersom jag får lov att känna så starkt, stort och mycket.
