Det är så mycket jag vill måla. Jag har så många bilder och idéer i huvudet att jag tror att en livstid åt måleriet inte vore nog. Fler fåglar, många, många fler fåglar.. Fler harar, rovfåglar och naturbilder. Vargar, hjortar och rävar. Färgglada abstrakta motiv. Jag har hela kollektioner färdiga i tanken, jag behöver bara tid (och fungerande armar) till att göra dem.
För några år sedan var jag tvungen att avverka en ibland lång och ibland kortare startsträcka för att hamna i rätt stämning för att kunna måla. Allt behövde vara perfekt runt omkring, rätt musik, rätt miljö, rätt känsla. Jag ville sitta ifred, ostörd. Det var frustrerande och svårt därför att ibland tog tiden slut och jag hade inte hunnit skapa något innan den sköra miljön förändrades och blev till något icke kreativt.
Idag är jag där hela tiden, i min ”värld”. Jag behöver bara en pensel i min hand så spelas rätt musik i huvudet och i kroppen spinner rätt känsla. Bilderna inuti är inte gömda djupt inom mig längre utan ligger precis på ytan, fullkomligt redo att ta plats på duken. Den världen ligger närmare mig nu och gör faktiskt hela livet mycket enklare att leva.
Kanske är det så därför att jag tar konsten på allvar nu, för att jag har förstått hur viktig den är för mig.
Jag har inte råd att gömma undan den eller låta tiden ticka utan att det skapas något.
