Jag var på en liten spelning med Bo Kaspers Orkester i förra veckan. Strax efter deras uppträdande på Skansen.
Visst är det något alldeles särskilt att uppleva musiken så. På riktigt på något vis. Intimt.
Texterna blir starkare live också. Det blir något helt annat.
”Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Dom vill lära dig att ljuda, när det tar emot.
Lära dig att bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.”
