Jag minns en tid när jag längtade efter att kunna låta färgerna härja fritt inuti. När det var nödvändigt att hålla igen och när jag besvärades av det. Och när det gjorde så ont varje gång jag tagit mig in i min värld och slets därifrån, av en telefon som ringde eller studier som krävde sitt engagemang. När det var svårt att ens hitta dit och nästan omöjligt att hitta tillbaka.
Det var inte så längesedan.
Idag är jag inte tvungen att hålla isär min värld av färger från vardagen. Idag arbetar dessa två tillsammans i en tillfredsställande balans. Den ena världen ger mig mat på bordet och tak över huvudet, den andra världen ger mig sinnesfrid och harmoni.
Fint.
