Det är något alldeles särskilt, dagarna innan en utställning. Allt ska ros i hamn. Alla tankar jag en gång haft ska bli verklighet. Formas till någonting konkret, någonting som fungerar. Jag målar upp allting i huvudet, hänger tavlorna i den ordning jag tror passar bäst. Föreställer mig att jag lägger broschyrerna på bordet, tänker att jag måste komma ihåg att ta med en liten duk. Ifall det behövs.
Jag gör några extra etiketter, ifall jag ser under upphängningen att jag stavat fel eller att någon har blivit skadad under resan. På min Kom-ihåg-lista skriver jag ner klibbmassa, ifall etiketterna inte hänger riktigt så som jag vill att de ska hänga. Jag packar ner några penslar, några tuber oljefärg. Ifall någon tavla har blivit skavd och behöver rättas till. Jag tänker att kanske tar spiken slut, och packar ner några extra. Trots att jag vet att det antagligen finns ett överflöd av spik. Men ut ifall att.
Det är något alldeles särskilt, dagarna innan en utställning. Det ligger i luften. Jag är disträ och så upptagen av min konst att jag glömmer av att slutföra meningar i samtal. Men det är något alldeles särskilt. Som innan en julafton eller en födelsedag. Innan någonting stort inträffar. Jag spelar upp så många scenarion i mitt sinne, förbereder mig på allt möjligt.
Ändå kan jag aldrig veta. Och det är något alldeles särskilt.
