Jag minns dina ögon, älskling, jag drunknade i dem. Du sa ingenting då men lät din blick vila tyst och stadig. I dina ögon såg jag floder och stormande hav, glittrande bäckar och kraftfulla berg, jag föll djupt, djupt ner i ditt färgsprakande skådespel och fick hålla hårt i marken för att inte förloras. När jag vände bort min blick fångade du den snabbt och ljudlöst igen. Varför tittar du bort, frågade du.
För jag faller.
Älskling, för att jag faller så milsvis långt mot något jag inte känner till. Det skrämmer och det lockar på en och samma gång, dina ögon slår sönder allt jag är och allt jag har.