Ibland tänker jag att jag verkligen, verkligen, vill fånga den; stunden, känslan, ögonblicket.Några är flyktiga medan en del av dem så långvariga att de blir statiska, andra så förgängliga att de inte ens hinner formas till ord. Jag vill föreviga dem men inser samtidigt att de är livets färger och endast existerar i ögonblicket och att de skulle förlora styrka i en glasburk med lock och bli till ett ingenting i ett fångenskap. Ibland vill jag ändå fånga dem och ibland är jag lycklig bara jag haft förmåga att uppfatta dem.
Ibland tänker jag att livet aldrig kan förverkligas, bara levas och uppmärksammas just nu när det sker. Ibland tänker jag att livet skenar iväg, briserar, vecklar ut sig, målar världen med blå löv utan att jag hinner lägga märke till förvandlingen och ser den först när den redan gått förbi. Ibland tänker jag att jag råkat fastna i en stillbild av historien som letat sig tillbaka i tusen år. Jag är och ibland räcker det för en hel livstid, ibland är det inte mer än en hundraårig suck som sveper fram och tillbaka uppför en strandremsa. Jag är och ibland är jag inte alls.
Ibland tänker jag att det är precis så som det ska vara. Ibland tänker jag att det inte är det.
