Jag har alltid tyckt om höjder. Om den så upplevs från en sky bar i Bangkok, en vindsvåning i Lund eller från plåttaket på mitt hus, så tycker jag om att vara en bit ovanför det där nedanför. Ibland ställer jag upp den rostiga järnstegen mot stuprännan och klättrar upp, bara för att sitta bredvid skorstenen en stund och få se samma liv fast ett helt annat.
Och när jag klättrar upp för att ta vara på alla päron inför vintern så stannar jag kvar ganska länge för att uppleva samma trädgård som tidigare under dagen fast ändå en helt annan. Här uppifrån upplevs allt där nedanför så stilla och det är som att jag får se och känna på världen utan att den ser mig. Som att jag får se mitt eget liv utifrån, en inblick i min egen vardag genom en glasruta bland päronträden. Och därifrån, om det så är från taket till vedbon, från toppen av ett berg i Kalifornien, från en bergsvägg med darriga ben eller från en stege intrasslad bland grenar, så har världen sedd från höjd alltid en tendens att skimra i guld.