Det var fortfarande omöjligt att förstå att vi befann oss här även när vi var på plats. Först när vi tog oss till Metro Port d’Orleans och vidare till Place du Châtelet och jag såg Seine, Pont Neuf, alla byggnader och kunde andas in luften förstod jag.
Jag har drömt om detta. Jag har fantiserat om att gå på dessa gator som om det vore en helt vanlig dag. En dag av många dagar. Att tillhöra Paris.
Jag ryste i hela kroppen när jag pekade ut alla kända byggnader för Jonathan. Vi är här! Precis som i drömmen. Det är på riktigt nu, och det kommer nog fortsätta att vara omöjligt att förstå.
På tunnelbanan hem på kvällen blundade jag och det pirrade i magen. Tänk att jag ska gå ner för Metrons trappor många, många gånger till. Kommer jag någonsin kunna bli mätt på det?