Det är något alldeles särskilt, varenda gång. Som att vända blad. Som att skriva någonting nytt. Något annat.
Det är något alldeles särskilt, när planet startar och det som är tungt inte orkar hålla sig fast. Det lämnas på asfalten och där uppe i luften samlas tankarna ihop. Långt hemifrån föds man på nytt.
Och det är något alldeles visst med att färdas. Att se ett landskap förändras tillsammans med vetskapen om att det är i detta nu och här och att jag är en del av det.
I värmen på långa, krokiga vägar färdades vi långt hemifrån.
