Jag upptäckte en annan sak, om människan. Vi vet ju att alla är olika, och i vår tid och värld sätter ålder barriärer och visar vem du är och hur du bör bemötas. Samtidigt som det är så, så är det tvärtom också. Alla är lika, och ålder spelar ingen roll i sammanhanget. Människan är så oerhört liten, och i slutet syns början. I mötet med människan som lever i en tid för längesen, i en besvikelse över vad som var nu är förbi, så existerar inte längre någon ålder. Den funktion som reglerar förmågor och förhållningssätt utefter ålder är utslagen, och vad som är kvar är en människa utan ålder. Ett människoskal omslutande tusentals känslor. Precis som i början, och jag är där också. I mötet inser jag att vi alla är likadana i de olikheter som skiljer oss åt.
