En iver väcker mig, som varje morgon. Jag kan inte somna om. Inspirationen skjuter blixtrar från ögonvrån.
Och jag behöver inte ens slå upp ögonen för att se alla upprymda och själslätta linjer som virvlar runt i rummet. De dansar, sjunger och manar mig i sin rörliga stillhet att följa dem.
Jag vill så mycket, hungrar så ivrigt efter att få skapa att det nästan gör ont. För när inte ens hundra livstider räcker till, vilka färger väljer jag då?
Jag andas djupt. Njuter av tystnaden, lyssnar till fyrverkeriet av dansande linjer i mitt sovrum. Sätter ner sängvarma fötter på ett knarrande golv, låter pennan ta över mitt väsen.
För jag är fantasins högra hand, förlorad till färgernas våld och fången i en ständig färgexplosion. Ett redskap för linjernas kamp att få fastna i verkligheten.
Och jag är så tacksam för det. Att de valt mig och att jag försvinner om jag inte skapar. Att jag går förlorad om inte linjerna får väcka mig med sin vals varje morgon.
