Vi sitter i köket. Jag i träsoffan bredvid katterna och du på pinnstolen mitt emot. Över bordet ligger alla mina pennor. Jag testar alla nya på vita, tomma blad i det nya blocket. Försöker komma på något. Du gör samma sak.
Så sitter vi i vardagsrummet. Du vid skänken intill fönstret, bland alla papper fulla med ord. I soffan ligger jag och katterna som trampade efter och placerade sig bredvid.
Chagall och Monet var utfattiga, berättar jag. Precis som Renoir, Sisley och Pissarro. Alla dom stora. Det viktigaste var färgerna, resten spelade ingen roll. Picasso målade 840 målningar under sina 10 aktiva år som konstnär. Han var fattig han med.
Vi funderar mycket. Letar febrilt.
Sen går vi ut på balkongen. Luften är frasig som den är en vacker höst. Solen värmer och jag klättrar upp på räcket. Vi låser kanske in oss själva, sätter för höga krav. Men hur ska vi kunna nöja oss med mindre? Chagall måste ha varit nöjd. Eller var han inte det? Jag vill ändå aldrig nöja mig, säger jag och du instämmer. Det måste bli perfekt. På rätt sätt. Vårt sätt. Någon annan mening kan det väl inte ha. Jag vill måla som Chagall, suckar jag. Okontrollerat. Lätt och fritt.
Men det måste vara bra. Det måste bli rätt. Färdigt. Jag vill vara kravlös men kräver perfektion. Rätt perfektion.
Nu fryser du och vi går in. Tillbaka till köket. Jag fortsätter dra linjer. Jag skulle vilja måla kroppar, tror jag, tänker jag. Kanske. Eller inte alls.
Vi funderar mycket. Letar febrilt, varje dag. En konstnärs kamp. Och så slår det mig att det kanske inte var så att de stora förebilderna var särskilt fattiga ändå. De kanske var de rikaste av dem alla.
