Ibland räcker dock inte ett naturprogram eller skogspromenaden för den själ som är i uppror. När Sverigedemokraterna röstades in i riksdagen förra året blev jag uppgiven, rädd och ledsen. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta att vara.
Vanligtvis är jag av den åsikten att jag tycker att man alltid bör le åt de man möter. Gott föder gott, så att säga.
Men jag kunde inte handskas med tanken på att jag någon gång kanske skulle råka le åt en människa med uppfattningar i stil med sverigedemokraternas. Le mot en sverigedemokrat.. Jag mådde illa och visste varken ut eller in. Kände mig bestulen, kanske på det goda som jag hoppades fanns där någonstans. Det tog ganska lång tid för mig att återhämta mig.
Nu är jag där igen. Med samma frågor, lika handfallen som då.
Men..
Om vi inte är rädda om varandra så föder vi de människor som kan åstadkomma sådan förödelse som i Norge. Om vi inte är rädda om varandra så finns det ingen som finner anledningar att värna om varken oss eller världen. Ingen som tänker se längre än till sig själv.
Om vi inte låter gott göra gott, om vi slutar strida mot allt det onda så faller alltihop.
Om vi slutar le mot de vi möter så låter vi ondskan obehindrat få fotfäste och då förlorar vi allihop.
Så var rädda om varandra. Om varenda en.
