Jag såg en plansch idag där det stod såhär:
”Social rättvisa?
Alla människor har rätt till bostad, arbete, liv och hälsa.
Det står så… i vår grundlag.
Verkligheten ser annorlunda ut.
Hemlöshet. Arbetslöshet. En hälsovård som inte omfattar alla.
Är du narkotikaberoende kostar staten på dig fängelse.
Är du läkemedelsberoende kostar ingen på dig något.
Stöd. Råd. Hjälp. Tröst.
Lyser med sin frånvaro.
Men allt går att förändra.
Om man går samman.
Och kämpar för att grundlagen ska följas.” (RFHL)
Det är en skräck för mig. Att glömma människorna. Att inte se utanför den lilla värna bubblan. Att vara nöjd så länge jag har det bra. Men det kan väl aldrig vara nog? Så länge jag har det bra måste jag också göra vad jag kan för att andra ska ha det lika bra. Alla måste göra vad de kan.
För vem står ut med ett samhälle som inte är till för alla?
Jag vill aldrig nöja mig med att jag har det bra.