Allt ligger i känslan. Igår gick det inte, jag visste det från början. Det var någonting med vinkeln. Profilen. Men jag var så ivrig, otålig. Så som jag vet att jag inte kan vara. Jag ville bara måla och lät det vara fel från början. Och då slutar också kvällen med att jag skrapar bort färg från duken och känner att jag glömt av hur jag skapar.
Imorse vaknade jag med tålmodiga katter vid min sida som visat hänsyn under natten. Kanske förstod de igår att vi inte uppskattar deras barbariska slaktar-lekar under småtimmarna. De satt tysta och tittade, väntade. Just så, sa vi. Just så. Vi sträckte på oss alla fyra och kände oss utvilade för första gången sedan.. Ja, sen vi fick hem våra små, söta, skitjobbiga barbarer.
Och tavlan. När jag mötte den imorse så bara kändes allt rätt. Den är ju bra. Jag lyckades visst rätta till allt igår när jag bara var trött på skiten.