När jag tänker att det borde vara dags för lunch är klockan bara tio. Jag har varit vaken i över fyra timmar. Våra favoriter lever rövare på nätterna och jag hör hur de tjattrar och spanar in den enda hylla, den enda plats i lägenheten som jag inte vill att de ska klättra runt på med sina små, söta & sylvassa klor. Jag hör hur de resonerar över hur de ska komma allra högst upp och mörda vårt bonsaiträd. Så jag kliver upp och möter påkomna kattungar i dörröppningen. Jag vet vad ni tänker, säger jag, så glöm det bara. Ska vi inte, förslagsvis, sova lite kanske? Klockan är ju liksom.. halv 6? Höhöhö, svarar de då och utmanar varandra i en sprintertävling genom lägenheten.
Så jag sätter på kaffe, tänder ljus. Går till affären och köper mjölk. Staden har precis vaknat, klockan är 7. Äntligen är du uppe, Anna. Vi har längtat heeela natten. Och så kryper de små marodörerna ihop så gulligt i sängen och somnar och lämnar mig själv i köket. Och jag står kvar ett litet tag och känner mig lurad på den mysiga morgon jag tänkte kompensera den förlorade sömnen med.
Så jag hämtar kameran och knäpper några bilder för de är så söta att hjärtat går i bitar. Sedan prasslar jag med matskålarna och lurar upp de stackars katterna för att jag anser att vi måste kompromissa som familj. Sen myser vi ner oss i kökssoffan och så får de sova bäst de vill. Jag själv njuter av sällskapet och mina pennor. Katterna spinner tills de somnar, det är fredag och världens bästa morgon.
