Åh, jag känner mig så ambivalent inför den här tillvaron. Jag älskar hur vi blir produktiva i stressen, hur konsten tar över våra sinnen och vårt hem och sprider sig som en brand genom rummen och inredningen. Men jag tycker inte om när vi förlorar kontrollen och viktiga beståndsdelar faller mellan stolarna. Jag älskar hur vi är igång dygnet runt men jag saknar att få andas mot hans bröst. Jag skrattar åt att vi för samtal med varandra utan att någon av oss förmår lyssna på den andra, men jag saknar att ge och få respons på våra tankar. Jag njuter av varje genomfört moment men känner ångest för det som prioriteras bort. Jag tycker verkligen om att vi får lov att arbeta såhär, tillsammans och med det vi älskar, men det finns saker runt omkring som faller, som jag saknar och behöver. Jag älskar att ha mål att jobba inför men jag längtar efter att få leka med mina brorsbarn och tid till att göra vad tusan som helst.
