En gång ställde sig alla planeterna på rad. Då var jag upplöst till intet och i ett med naturen. På knäna på en regnblöt äng med tårar i ansiktet. Allting stämde. Allt var ett. Jag var upplöst och ingenting och samtidigt all världens energi koncentrerad i en enda kropp som inte längre var fast under en hud. Jag hörde vinden i träden som om den vore min och jag grät för att jag aldrig hade upplevt något liknande. Det fanns så mycket mer. Allt var så mycket större, så mycket längre än vad jag någonsin förmått förstå.
Och en gång så bara ställde sig alla planeterna på rad och jag fick känna hur det var att inte vara människa utan något mycket mer komplext.
Och en gång hände det en andra gång. Då bar inte benen mig och händerna skakade och jag skrattade med tårar i munnen. Jag är ingenting och allting och ibland så bara ställer sig planeterna på rad och allt bara stämmer.