Så här är det.
Jag får inte använda min vänsterarm något mer. Jag får inte måla, inte springa, inte simma, inte spela piano. Jag vet att jag kommer lösa detta, men det känns sorgligt. Som fan.
Igår kändes det riktigt tungt. Jag hade en riktigt bra plan och min vardag var drömmen. Och så höll det bara för ett litet tag. Jag har blivit förbjuden att göra det jag tycker mest om. Det känns så jädra sorgligt.
Men… Återigen. Det är som det är. Jag kommer ingen vart med att vara ledsen. Jag ställs inför en utmaning nu och jag vet att det kommer gå bra. Jag kommer hitta sätt. Min högerarm kommer lära sig. Jag kommer inte sluta måla. Jag kommer hitta lösningar så att det blir så bra som det bara kan bli.
Jag vet att jag kommer bli ledsen och frustrerad emellanåt för att saker och ting går mycket långsammare nu och att resultatet inte kommer bli lika bra som det kunde bli om vänsterarmen fungerat.
Men det kommer fungera ändå. Jag får sänka mina krav lite och med tiden kommer det bli bättre.
Min vardag kommer fungera.
Det gäller bara att fokusera på det som är positivt.
