Jag och Ellen satt en förmiddag i vårt kök, någon dryg vecka innan turnén skulle dra igång. Mitt i all den där sista minuten-stressen drack vi kaffe alldeles för länge och jag tyckte att det var så himla skönt att bara sitta kvar och prata, andas, lyssna och skjuta på allt det där som var tvunget att göras.
Vi pratade om den där tomheten och ångesten som tar över efter veckor ute på vägarna. Sådant som jag ju inte känner till eftersom jag aldrig varit ute på vägarna såhär förut. Jag kan applicera det på känslan efter en stor utställning, men ändå inte riktigt förstå. Jag har inte riktigt upplevt någon större ångest över att landa i vardagen igen, däremot känt en slags tomhet, att andan går ur en på något vis. Framförallt efter utställningar utomlands som innebär så mycket mer stress än de i Sverige. Men den där tomheten och ångesten över att något abrubt tar slut och ersätts med något så kontrastrikt som en vanlig vardag, det är jag trots mina utställningar främmande inför.
Nu är vi inne på dag 9 och jag kan sedan ett par dagar mycket väl föreställa mig vad jag kommer att möta (och till viss del redan mött). Jag är i grunden känslig för separationer och uppskattar dessutom rörelse, stök och närhet, vilket jag tror gör mig så ytterst mottaglig för denna numera fruktade efter-turné-ångest. Vi är fem personer som säger god natt till varandra, som trängs i köket och skålar med vatten tidiga, tidiga mornar. Fem personer som bygger relationer, som skrattar tillsammans och reser tillsammans. Det kommer över mig ett par gånger varje dag. Det kommer bli så otroligt jäkla tomt.
Idag är vi lediga och medan övriga bandmedlemmar passar på att vila upp sig på hemmaplan i Stockholm strosar vi runt i ett soligt Uppsala. Besöker domkyrkan, tänder ljus för de vi vill minnas, äter fantastiskt god mat men gömmer oss mestadels på hotellet. Med fördragna gardiner skriver vi musik, sover, letar is och glor på hjärndöda tvprogram. Vilar upp oss så gott vi kan innan turnén fortsätter mot Örebro.
I Paris grät jag två dagar innan Emelie skulle komma och hälsa på. Därför att hon skulle ju åka också. Sist Johan reste till Stockholm grät jag därför att jag skulle komma att sakna honom så mycket. Jag tar ut ångesten i förskott, kan man säga.
Ja, och så i efterskott med. Det ena utesluter ju inte det andra.