Lucian brinner åter igen. Jag trodde stormen tog varenda en, men de spricker upp på nytt, knopp efter knopp. Och dahlian, som vi fann som skrumpna små knölar i en kartong i ladan och som vi bara grävde rätt ner i jord, hon är lika explosiv hon. En efter en.
Nu står septemberbuketten i min vita kanna. Regnet öser ner och från de blodröda bladen rullar tårar och slår i bordet. Lucian doftar än.