Morgonen sover tyngre nu. Djupa andetag och mörkret som förut varit flyktigt ligger som en slöja över gården allt längre om morgnarna. Men så finns det också de dagar när solen klättrar över den sista biten av ladugårdstaket och stirrar rätt in genom de frusna fönstren. Hon leker med färgerna och växterna niger entusiastiskt för henne. Får hon leva ostört under dagen kan hon med hjälp av kakelugnen få upp graderna i huset framtill kvällen.
För det är kyligare nu, väggarna är kalla och i hörnen knakar timret av omställningen. På de tunna glasrutorna knastrar frosten och gräset ligger vitt och fruset av dagg. Och bredvid står jag med hungriga ögon och försöka insupa varenda skiftning i denna lilla värld. Jag är mitt i det här lilla kretsloppet, en del av den och jag är på en liten paradisö långt ute till havs. Ett slags parallellt universum där jag agerar och lever i en kaotisk värld men har min egen fristad alldeles mitt i.