10 minuter här, 20 minuter där. Ett streck i taget. Ena stunden går det mig på nerverna medan jag andra stunder kan känna mig glad över att det överhuvudtaget går att måla. Ena stunden gråter jag för att allt går så långsamt och för att huvudet sprängs av alla bilderna jag vill måla fram på mina tomma dukar. Andra stunder är jag så tacksam för att jag har två händer att varva med. Ibland går hjärtat i tusen bitar för att mina skissade harar och vargar ännu inte fått liv, ibland spricker hjärtat av omsorg och glädje för de harar och rovfåglar som har fått liv.
Upp och ner, upp och ner.
Hur som helst så går det ju iallafall framåt för varje streck jag drar.
