Pust. Och stånk.
Så känner jag ungefär just nu. Tiden går så sakta att den går baklänges. Och det blir alldeles knäppt med allt då, när allt går åt fel håll. Just nu njuter jag inte, nu längtar jag. Och så travar jag runt i en mösig (nytt ord) dimma som gör att varje litet moment tar tusen år att genomföra. Heja.
