Det är tre veckor kvar till min utställning i Köping. Jag ser så mycket fram emot den! Ett helt rum i svart, från golv till tak, står till mitt förfogande under 2 veckor. Och svart bakgrund till mina tavlor gör något fantastiskt, de växer och breder ut sig samtidigt som de hålls komprimerade, de känns stora och intensiva inom den lilla ramen. Häftig effekt av bara en annan bakgrund än vit.
Så nu ska alla tavlor bli färdiga. Jag jobbar långsamt för att handen ska må bra men kommer att hinna med allt ändå. Jag tycker om veckorna innan. De är intensiva och emellanåt röriga, men när jag väl fått staplat upp allt jag ska göra och har planerat min tid så blir det en väldigt produktiv period.
Och jag tycker väldigt mycket om när tavlorna blir färdiga, när jag plötsligt drar den sista linjen och inser att det var den sista. Att nu är han här.
Den känslan när mina motiv landar på duken är en drivkraft för mig. För innan dess håller jag ett liv i mina händer som kan gå förlorat om jag inte lyckas, och under resan är det alltid en press, en anspänning. När sista linjen är dragen kan jag andas ut och omfamna den som har fått liv.
Det är ett möte jag aldrig vill byta ut mot något annat. Ett möte jag antagligen aldrig kommer få nog av.
